A better day...

Det är konstigt hur allt kan vändas 180 grader på ett ögonblick. Man strävar efter något som hjärtat vill ha, men man kommer inte längre än att se sig själv sträcka ut en hand och försöka nå det... och från ingenstans kommer en storm som drar med sig det finaste man vill ha. Sen står man bara där och ser på när lyckan snabbt virvlar iväg i stormen.
Man önskar att saker och ting vore enklare, men samtidigt hade man inte lärt sig av varje snedsteg. Det gäller att bita ihop tänderna genom varje storm och aldrig glömma att alltid går över, förr eller senare. Varje sår blir läkt och livet går vidare. En ny sorg ersätter en annan och hjulet går runt och runt...
Man kan inte begära att allting händer här och nu, man måste ge saker och ting tid. Minuterna kommer ticka, en sluttid kommer komma, men det är bara det däremellan som är så svårt... men det kommer bättre tider...
Sen kommer den där blåsten strax innan stormen som gör att man tappar all visdom och blicken ändras till tunnelseende, fastän jag försöker vara halvan som samlar ihop bitarna får jag ändå alltid hela högen över mig.
Människor kommer alltid tänka på sig själv i första hand, så varför ska jag alltid tillfredsställa andras behov framför mina egna? Alla funkar vi inte likadant, jag exploderar till slut och då finns varken eller, då är det helt enkelt kört och bussen har avgått. Just nu sitter jag och biter ihop tänderna för att saker är så orättvisa som de är, för att vissa är så trångsynta och fullständigt struntar i vad stormen kommer ta med sig.

Ja, livet kan vara knepigt ibland, men som tur är finns det ljuv musik och vänner som får en att glömma de där bekymmer som kommer vara så löjliga en dag när man ser tillbaka på dem.
Jag önskar bara att denna dag var en sån där löjlig dag då man tyckte att allt var så wunderbar.
Äsch, förr eller senare går allting över. En dag kommer jag ligga på min egen ö.



Jag hoppas att du fortfarande kommer känna igen mitt ansikte bland all galenskap.

Moje note i moj svijet nisu za takav zivot
U tvojim grudina ne kuca srca ratnika sto bi sve za ljubav dalo...

Freakshow Deluxe

Okej, jag vet att Laka är en originell sort för sig. En jordnära människa med smarta och noggrannt uttänkta avsikter. Han är en superskön och superrolig människa och har alltid sagt att om han ska göra det här så ska det vara på hans sätt. Jag förstår att de tycker att hela grejen är intressant, annorlunda & rolig. Det är ju sån han är. Jag gillar honom för att han säger vad han vill och för att han inte spelar dum, men jag tycker inte att detta är hans grej.

Hela grejen är ju rolig för vi vet vem han är och att det är hans stil. Men tänk på dem som hör det här för första gången. Jag tycker att vi kan så jävla mycket bättre och jag kan inte fatta att av aaaaaaalla idéer väljer de ut en låt som passar som teaterföreställning.

Varenda år sitter jag där förvånad över hur hälften av bidragen ens kommit så långt.
Varför har allting spårat ut så otroligt mycket? De kunde lika ställa ut apor på scen för det liknar redan en cirkus. Är det bara jag eller är det hela meningen att man ska bli underhållen? Som det där året när Finland vann.... alltsååååå???

Och varför är Sverige alltid så sena med att välja ut en låt? Fan vad de mjölkar pengar istället.
Först ringer man in och röstar, man kan välja mellan ett billigare eller ett dyrare nummer där en viss procent går direkt till välgörenhet. Seeen... halveras antalet deltagare och så får man ringa in igen och rösta på vem av dessa är bäst. Mjöööölkaaaa mer då!

Hur tänker folket när de skickar vidare en rutten låt? Hur? Hur? Hur?

Det är meningen att en låt ska representera ett helt land.

Varför kan inte typ Beslic sjunga? Eller Dino Merlin. !Vote Dino!

Men fortfarande hejar vi på Bosnien och ställer upp i både vått och torrt....

Läs gärna intervjun med Laka,

http://www.glas.ba/index.php?p=2&clid=956&kadid=71&otv=13&pg=2

Sometimes I wish I were you, just so I could be friends with me

Jag saknar verkligen det förflutna. Då man bara tog det lugnt och orkade med allting.
Tänk att bara för en dag kunna vara barn igen, springa till lekplatsen och leva in sin lilla fantasivärld med massa inbillade saker. Tänk om man skulle göra det nu, som vuxen....
Tänk om man kunde sluta kl 13 som en gång i tiden och springa till närmaste lekplats.
Stanna där i flera timmar och inte vilja gå hem.

Jag vill inte vara den där som sitter på bänken och observerar alla andra. Jag vill leva, jag vill finnas. Jag vill vara ung för evigt. Jag vill inte bli vuxen, jag vill inte få räkningar. Jag vill vara superlycklig över tjugan jag får av mina föräldrar. En hel tjuga! Wow! Det var massa massa tuggummi:)

Åh, och alla dagarna på öppna badet... Då hade man all tid i värld, man köpte ett sommarkort och gick till badet runt tio på morgonen och gick därifrån runt åtta på kvällen... det var underbara tider det... Och vilken solbränna man hade sen... puh...
Jag vill ha tillbaks den tiden då jag var för skraj för att hoppa fråan trean.

Det känns som att allting var så enklare då, men förmodligen kommer allt det här kännas mycket enklare om ytterligare tio år.... 2018.....

I've had fun before, this isn't it.

Då öppnas ännu ett kapitel upp. Detta bloggande går inte att undvika. En ny sysslosättning.

Så, hej på er, alla kända och okända.

Nummer ett på listan över förtryckta känslor inom mig är folk som klagar. Klag-klag-klageli-klag-klag-klag. Slappna av och försök hitta en lösning på problemet istället. Livets härliga bok är skriven innan din födsel, och allt som händer är menat att hända. Om du tycker att det klagomålet är ditt STÖRSTA problem i livet borde du tänka om. Livets gåva är underbar och för kort för att slösas på klagomål över småsaker.

Nummer två har vuxit fram inom mig under ett tag.
Nummer två är människor som tar för mycket plats. Jag har slut på tålamod och vänder bara bort huvudet när dessa klankar ner på andra bara för att de själv ska må bra. En människa som konstant är i behov av någon slags bekräftelse där uppmärksamhetens strålkastare måste vara riktade mot det här odjuret.

Jag förstår verkligen inte hur Ni orkar! Hur ni ens orkar bry er, hur ni orkar snokar i andra människors liv och lägga näsan i blöt. Er värld skulle gå under om ni gick miste om något, eller hur?
Jag har aldrig förstått mig på folk som med vilje påbörjar tjafs och bråk, som alltid är beredd till att attackera andra och som vågar säga vad som helst. Hur kan ni vara så elaka mot andra?

Du är en nolla i mina ögon som aldrig kan mätas upp till min nivå. Du ÄR, och kommer alltid förbli en falsk människa utan värdighet.


Nej, jag klagar inte. Jag är inte av den sorten. Inget av det jag kommer skriva är mina största problem. Jag är bara så less på folk som tror att de kan trampa på andra hursomhelst och göra vad de vill i livet. Det är nog i princip detta min blogg kommer handla om. Förtrycka känslor, yepp. Och.. tankar och sånt, ni vet...